Att känna sig behövd

Jag har funderat på en sak.

 

Idag har inte varit den bästa dagen (som om jag nu någonsin har en bra dag). Kunde inte riktigt sova igår, så morgonen var trög. Skönt att det blev ändring i schemat och vi slutade vid lunch istället för vid 15. Det var positivt. Åkte raskt hemåt. Hämtade ut min Smartbox (kul grej det där!) inna jag klev innanför dörren och lade mig på soffan. Där låg jag till kl 18. Sovandes.

 

Har funderat lite på varför jag är så deppig emellanåt. Jag tänker att det kanske är för att jag inte känner mig behövd. Jag har ingen i skolan som jag riktigt "klickat" med ordentligt. Ingen som väntar på mig när vi ska äta. Ingen som riktigt bryr sig. Det är så jag känner iaf. Jag vet att det förmodligen beror på mig själv, att jag är en instängd person. En person som inte lätt öppnar upp sig. Som inte tar kontakt med människor. Att komma till en ny plats så här visste jag skulle vara svårt, men inte så här svårt. Jag känner att jag inte har någon som bryr sig, som gör att jag känner mig behövd. Är jag borta är det ingen som ser det. Jag är den där "osynliga" människan i många High School-filmer. Det känns så ibland. Jag har aldrig varit i kontakt med en sådan här situation tidigare i vuxen ålder eftersom jag jobbat på samma ställe i evigheter. Där har det ju kommit och gått folk emellanåt men jag har ju alltid haft Jocke, Mona eller Lovisa vid min sida. Jag har alltid haft någon. Någon som bryr sig. Som behöver mig.

 

Jag vet att jag måste komma ut mer. Ta kontakt med människor. Lära känna folk. Men vissa dagar orkar jag bara inte. Det blir som en mur och jag blir den där Mr Grumpy som Mona så fint namngav mig under Väddesta-tiden. 

 

Lite tankar jag haft under dagen... Tack för att jag fick skriva av mig.